1. Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC, är en syndikalistisk arbetarrörelse vars mål är att förverkliga den frihetliga socialismen. Under denna övergår produktionsmedlen i allas ägo och förvaltas av de arbetande. Därmed skapas förutsättningarna för ett klasslöst samhälle.
Kommentar
1. Lönearbetarrörelsen skapades som ett vapen i kampen mot kapitalism och klasslagar. Den omfattar idag huvudsakligen tre grenar:
Fackliga intressesammanslutningar som organiserar begränsade kategorier och endast hävdar deras dagskrav. Exempel härpå är TCO och SACO/SR.
Auktoritära socialister, såväl reformister som revolutionärer, vilka ser den fackliga kampen som underordnad den partipolitiska. De har valt att bygga toppstyrda organisationer och att arbeta med ofta indirekta och i regel defensiva medel. De auktoritära reformisterna, till exempel LO-SAP, vill förändra samhället steg för steg, så långsamt och försiktigt att målet i själva verket ter sig allt mer avlägset. De auktoritära revolutionärerna anser att en samhällsomvandling inte kan genomföras utan en styrande elit och erövrande av statsapparaten. De blir sedan beroende av staten och det väpnade våldet för att behålla makten och har i vissa lägen tillgripit terror och förtryck också mot sina egna. I Sverige representeras de av olika kommunistiska fraktioner.
Frihetliga socialister syndikalister som i Sverige företräds av SAC. Enligt syndikalistisk mening kan socialismen aldrig skapas genom centraliserade beslut, vare sig dessa får formen av fackföreningspampars dekret eller centralbyråkraters lagar. Socialismen kan bara skapas underifrån som ett resultat av de arbetandes självverksamhet.
Den nuvarande äganderätten till produktionsmedlen ska i det frihetligt socialistiska samhället ersättas av två begränsade rättigheter:
Ramplaneringsrätten, som består i att avgöra frågor som berör olika nivåer av samhället i sin helhet och därför ska utövas av representanter för Lokala Samorganisationer.
Självförvaltningsrätten, som innebär att leda och fördela arbetet samt inom beslutade ramar avgöra övriga frågor. Detta berör främst de arbetande och ska därför avgöras av dem genom deras egna arbetsplatsorganisationer.
2. Den avgörande motsättningen under kapitalismen står mellan den klass som äger produktionsmedlen och den klass som utför det värdeskapande arbetet. Denna motsättning leder till klasskamp i vilken lönearbetarna uteslutande har sig själva att lita till.
Kommentar
2. Drivkraften i den kapitalistiska ekonomin är största möjliga vinst för det fåtal som kontrollerar de ekonomiska resurserna. Folkets flertal måste sälja sin arbetskraft och tvingas avstå mervärde och beslutanderätt åt kapitalägarna.
En ständig kamp pågår mellan lönearbetare och kapitalister om produktionsresultatets fördelning. Klassamarbete kan ge skenbara vinster men sker till priset av att kapitalismen förstärks.
Makten över ekonomin koncentreras till allt färre händer. De multinationella företagen skaffar sig ett allt större inflytande över världsmarknaden och över enskilda länders produktionsliv och ekonomi.
3. Under kapitalismen tillgrips alla medel för att öka produktion och profit. Okontrollerad tillväxt sker till priset av rovdrift på människa och miljö; arbetare slits ned och ställs utanför yrkeslivet, oersättliga naturtillgångar skövlas, produktionsmedel förstörs och klyftor mellan olika samhällen vidgas.
Kommentar
3. Tidigare framstod ekonomisk tillväxt som ett allt överskuggande mål. I dag är det tydligt att okontrollerad tillväxt kommer i stark konflikt med vår miljö, vår solidaritet med de fattiga länderna och vårt ansvar inför kommande generationer.
Tidsstudier och ackordsjäkt skapar hälsofarliga arbetsförhållanden. Giftiga ämnen, buller, damm och vibrationer gör många arbetsplatser farliga för de arbetande. Den lagstadgade arbetstiden undergrävs genom att allt fler tvingas till långa arbetsresor. Vinstintressena styr planeringen av samhället. Storstädernas kaotiska och stressade miljöer liksom utarmade glesbygder vittnar om konsekvenserna.
Kapitalismen utnyttjar teknologin i profitsyfte till rovdrift på naturresurserna: jord, vatten och luft förgiftas, odlingsbar mark förstörs. Resurser berövas de fattiga länderna och kommande släkten. Den pågående resurs- och miljökrisen har ett direkt samband med rådande ekonomiska förhållanden. Även i länder som kallar sig socialistiska har kapitalistiska tillväxtmål lett till slöseri med resurserna.
Kapitalismen ger ekonomisk tillväxt för de rika i världen men förmår inte rättfärdigt fördela tillgångarna. Den skapar ett överflöd av varor i industriländerna medan stora delar av mänskligheten saknar mat för dagen.
4. Det borgerliga demokratibegreppet begränsas till det politiska livet. SAC vill ersätta den partipolitiska parlamentarismen med en verklig demokrati som också innefattar de ekonomiska, industriella och kulturella områdena. Ett frihetligt socialistiskt samhälle kan endast skapas av folkets flertal under hänsyn till dess minoriteter. De hittills vunna demokratiska fri- och rättigheterna måste därför försvaras och utvecklas.
Kommentar
4. All partipolitik, den må vara parlamentarisk eller inte, innebär att ombuden kan agera utan väljarnas samtycke. Ombudens maktanspråk stiger i takt med att väljarna passiviseras och klyftan mellan dem vidgas. Detta gäller både om politikens scen är kommunen eller nationen. Gentemot partipolitiken hävdar SAC att frågorna samfällt ska lösas av dem det angår direkt så långt det är praktiskt möjligt, genom representanter där så är nödvändigt.
Viktiga beslut som rör folkets levnadsvillkor fattas ofta utanför de parlamentariska församlingarna. Besluten bygger på förutsättningar som ytterst dikterats av storkapitalet och tjänar dess intressen. Därför är det främst inom produktionen som kampen för ett annat ekonomiskt system ska föras. Här, men också inom samhällslivet i övrigt, är det folkets egen insats som ska vara avgörande.
Erfarenheten har visat att offentligt ägande av produktionsmedlen inte automatiskt medför folkstyre. Verklig demokrati förutsätter dessutom självförvaltning arbetarnas övertagande av produktionen och självbestämmanderätt i egna angelägenheter på alla nivåer. Detta mål innebär inte att syndikalister i dag kan ställa sig likgiltiga till de demokratiska fri- och rättigheter som existerar. Syndikalistiska organisationer får verka öppet endast i länder med politisk demokrati, även om möjligheterna kan vara ytterst begränsade också där. I diktaturstater tillåts ingen syndikalistisk verksamhet.
5. Liksom det frihetliga samhälle syndikalismen vill skapa, är även SAC uppbyggd efter den federalistiska principen. Denna innebär att alla som berörs av ett beslut har rätt att delta i det. Ingen grupp får dock handla i strid med gemensamt fattade beslut.
Kommentar
5. Federalism innebär att varje grupp bestämmer i egna angelägenheter, samtidigt som alla grupper samverkar i gemensamma angelägenheter. Federalismen bygger på att alla arbetar för att nå gemensamma beslut och för att genomföra dessa. Federalismen ersätter statstänkandet och binder samman de lokala samhällena till en internationell enhet.
Detta innebär att centrala organ inte kan påbjuda eller förbjuda något för de lokala enheterna så länge dessa handlar i egna angelägenheter under eget ansvar och med egna ekonomiska resurser. Så har t ex de Lokala Samorganisationerna inom SAC strejkrätt, som inga centrala veton kan ta ifrån dem, men de måste då också bygga upp lokala strejkfonder. SAC menar att den vetorätt som LO-förbundens ledningar har är ett våldförande på den lokala självbestämmanderätten.
Gemensamma beslut måste respekteras av alla. Sådana beslut måste givetvis vara väl förankrade hos dem som berörs. Så är ju ingalunda fallet med den maktutövning som sker via riksdag, regering, myndigheter och centralistiskt uppbyggda organisationer.
6. Större grupper av människor måste fatta beslut genom ombud. I det socialistiska samhället ska representantskapet cirkulera inom hela gruppen, ombudens befogenheter begränsas och deras mandat göras återkalleliga för att inga eliter med egna intressen ska uppkomma.
Kommentar
6. Så långt det är praktiskt möjligt ska beslutsordningen vara direkt. I större sammanhang måste ombudsförfarande med sedvanlig mötesordning tillämpas. Ombudens befogenheter begränsas då till att gälla på förhand definierade områden.
Den centralistiska synen på ledarskap har i sin mest extrema form lett till personkult med katastrofala följder.
Ledarskap är även i mindre utpräglad form skadligt, eftersom de ledda frivilligt avstår från att ta ansvar, medan ledarna blir allt mer professionella och därmed fjärmas från folket. Syndikalisterna menar att alla måste ges möjlighet till och uppmuntras att ta ansvar för sig själv och för gruppen. Bästa sättet att åstadkomma detta är att låta förtroendeuppdragen cirkulera inom gruppen. Man bör dock ordna denna process så att nödvändig kontinuitet upprätthålls mellan besluten.
7. Den syndikalistiska organisationen ska utvecklas till att omfatta alla samhälleliga funktioner. Den ska ersätta den nuvarande förvaltningsapparaten med en egen samhällsstruktur. Därför är SAC uppbyggd i såväl en facklig som en samhällsorganisatorisk del. Kamporganisationens tillväxt och medlemmarnas ökande erfarenhet och kunskap leder till ständigt nya krav, som till slut medför ett definitivt övertagande av produktionsmedlen.
Kommentar
7. Den samhälleliga organisationen är utformad så att lönearbetare tillsammans med övriga grupper som studerande, hemarbetande, pensionärer, arbetslösa osv på en bostadsort bildar en Lokal Samorganisation LS. Flera LS samverkar i ett distrikt och samtliga landets LS samarbetar i en central organisation, SAC.
Den fackliga grenen är uppbyggd så att medlemmarna på en arbetsplats bildar en driftsektion. De olika driftsektionerna från företag i samma bransch på samma ort samverkar i ett syndikat, vilket i sin tur samarbetar i landsomfattande federationer. Flera federationer samorganiseras i samarbetskommittéer för att lösa branschblandade problem.
Syndikalismens mål, att produktionsmedlen och samhället övertas av lönearbetarna, gör skolningen till en ytterst viktig och ständigt angelägen verksamhet för SAC. De praktiska erfarenheterna måste kompletteras med teoretiska kunskaper. Dessa är nödvändiga för att självförvaltningen ska kunna fungera i ett komplicerat industrisamhälle.
8. Syndikalismen är till sin natur internationell och verkar för solidaritet och samverkan mellan lönearbetare i alla länder. Den vill skapa federationer av fria samhällen som ska avlösa de nuvarande nationalstaterna.
Kommentar
8. Grupper och folk, ofta inom avgränsade geografiska områden, har gemensamma kulturella intressen. Däremot är nationalstaterna konstlade skapelser utan berättigande. Alla nationalstater har folkminoriteter inom sina gränser. I Sverige bor t ex sedan gammalt finska och samiska folkgrupper, och under senare tid har hundratusentals invandrare tillkommit. För att nationalstaten ska kunna förverkligas måste majoriteten undertrycka sina minoriteter.
Det är uppenbart att arbetarklassen världen över har gemensamma intressen som är av avgörande betydelse för socialistisk samverkan. Nationalstaten är därför oförenlig med socialismen. Genom att bygga på arbetarklassens gemensamma intressen, samtidigt som folkens nationella särintressen respekteras, kan en federalistisk världsordning skapas.
9. Människan har en medfödd skaparlust. Därför verkar SAC för allas rätt till meningsfullt arbete samt för individens möjlighet att forma sin egen arbetssituation.
Kommentar
9. Under kapitalismen tvingas lönearbetaren sälja sin arbetskraft som en vara på en marknad. Den som köper arbetskraften äger rätt att disponera över den. Arbetet förvandlas härigenom till ett nödvändigt ont, ett dagligt slit för uppehället. Diskrimineringen av kvinnor är fortfarande en realitet på arbetsmarknaden. Längre fritid och högre löner är visserligen av godo men kan aldrig uppväga brister i arbetet. Den frihetliga socialismen vill återge arbetet dess rätta värde som källa till mänsklig värdighet och tillfredsställelse.
Därför måste arbetsuppgifter och beslutanderätt omfördelas i solidarisk anda. Varor och produktionsmetoder måste anpassas till människans behov och naturens kretslopp. Teknologin ska därför ställas i folkets tjänst och särskilt inriktas på att avskaffa torftiga arbetsuppgifter och riskfyllda produktionsprocesser.
10. Facklig solidaritet, medvetenhet och organisering är grunden för arbetarklassens kamp mot utsugning och förtryck. SAC samorganiserar därför alla lönearbetare oavsett om de kallas arbetare eller tjänstemän.
Kommentar
10. Lönearbetarna har genom tiderna bittert fått erfara hur den fackliga kampen splittrats av olika särintressen. Den organisatoriska uppdelningen har drivit dem till att bekämpa varandra. Partipolitik och skråanda har förgiftat den fackliga verksamheten och passiviserat stora grupper. Genom sin splittring har lönearbetarna dyrt fått betala för eventuella kortsiktiga fördelar.
Den syndikalistiska rörelsen är byggd på insikten att lönearbetarna har grundläggande gemensamma intressen. Därför vill SAC samla alla arbetande i en gemensam organisation.
Som facklig organisation kämpar SAC för att förbättra lönearbetarnas arbets-, löne- och anställningsvillkor. Medlemmarna tillförsäkras stöd och hjälp vid förhandlingar, konflikter och arbetslöshet.
11. SAC ser våldet som ovärdigt människan och tar avstånd från såväl samhälleligt som enskilt våld. Situationer kan dock uppstå då lönearbetarna tvingas försvara den frihet och de rättigheter de tillkämpat sig.
Kommentar
11. Syndikalismen är svuren motståndare till militarismen och ser bekämpandet av denna som en av sina angelägnaste uppgifter. SAC ställer inte radikalpacifism som krav på sina medlemmar, men hävdar omutligt respekten för dem som vägrar ta till våld. De mänskliga, fackliga och sociala fri- och rättigheter som redan vunnits och som i framtiden kommer att vinnas måste försvaras, om de hotas av främmande makt eller av det egna landets våldsapparater.
SAC ställer sig solidarisk med underkuvade folk i deras kamp mot utsugning och förtryck, även där situationen gör det nödvändigt för dem att ta till vapen.
12. SAC ser den direkta aktionen som medlet för att förändra samhälle och levnadsvillkor. Endast därigenom kan det självansvar utvecklas som är socialismens förutsättningar.
Kommentar
12. SAC anser att förändringar av samhället ska drivas fram av människornas egen aktivitet på arbetsplatser och i bostadsområden. Sådan direkt aktion innebär "handling utan ombud", d.v. s att alla aktivt deltar i kampen för att tillsammans lösa gemensamma problem i stället för att passivt överlåta arbetet på andra. Den direkta aktionen kan ta sig olika uttryck beroende på fråga och kampsituation, men kräver alltid organiserad samverkan i federalistiska former.
Eftersom statens uppgift med naturnödvändighet är att förvalta det existerande samhället, tvingas statsbärande partier garantera dess fortbestånd. SAC arbetar därför inte partipolitiskt. Medlemmarna har dock rätt att utanför SAC delta i samhällelig verksamhet som stämmer överens med deras personliga uppfattning, förutsatt att denna verksamhet inte bringar dem i öppen motsättning till den syndikalistiska rörelsen.
Genom centraliserat beslutsfattande passiviserar stat och partier människorna och berövar dem deras initiativkraft och ansvar. Staten uppmuntrar och framtvingar byråkratisering och centralisering även av fackliga organisationer och andra folkrörelser. Därför måste den syndikalistiska rörelsen värna om sin självständighet. SAC kämpar med all kraft för en antiauktoritär samhällsorganisation enligt federalismens principer.