Principförklaringen med
kommentarer
1. Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC, är
en syndikalistisk arbetarrörelse vars mål är att
förverkliga den frihetliga socialismen. Under denna
övergår produktionsmedlen i allas ägo och förvaltas
av de arbetande. Därmed skapas förutsättningarna för
ett klasslöst samhälle.
Kommentar
1. Lönearbetarrörelsen
skapades som ett vapen i kampen mot kapitalism och
klasslagar. Den omfattar idag huvudsakligen tre grenar:
Fackliga
intressesammanslutningar som organiserar begränsade
kategorier och endast hävdar deras dagskrav. Exempel
härpå är TCO och SACO/SR.
Auktoritära socialister,
såväl reformister som revolutionärer, vilka ser den
fackliga kampen som underordnad den partipolitiska. De
har valt att bygga toppstyrda organisationer och att
arbeta med ofta indirekta och i regel defensiva medel. De
auktoritära reformisterna, till exempel LO-SAP, vill
förändra samhället steg för steg, så långsamt och
försiktigt att målet i själva verket ter sig allt mer
avlägset. De auktoritära revolutionärerna anser att en
samhällsomvandling inte kan genomföras utan en styrande
elit och erövrande av statsapparaten. De blir sedan
beroende av staten och det väpnade våldet för att
behålla makten och har i vissa lägen tillgripit terror
och förtryck också mot sina egna. I Sverige
representeras de av olika kommunistiska fraktioner.
Frihetliga socialister
syndikalister som i Sverige företräds av SAC. Enligt
syndikalistisk mening kan socialismen aldrig skapas genom
centraliserade beslut, vare sig dessa får formen av
fackföreningspampars dekret eller centralbyråkraters
lagar. Socialismen kan bara skapas underifrån som ett
resultat av de arbetandes självverksamhet.
Den nuvarande
äganderätten till produktionsmedlen ska i det
frihetligt socialistiska samhället ersättas av två
begränsade rättigheter:
Ramplaneringsrätten, som
består i att avgöra frågor som berör olika nivåer av
samhället i sin helhet och därför ska utövas av
representanter för Lokala Samorganisationer.
Självförvaltningsrätten,
som innebär att leda och fördela arbetet samt inom
beslutade ramar avgöra övriga frågor. Detta berör
främst de arbetande och ska därför avgöras av dem
genom deras egna arbetsplatsorganisationer.
2. Den avgörande motsättningen
under kapitalismen står mellan den klass som äger
produktionsmedlen och den klass som utför det
värdeskapande arbetet. Denna motsättning leder till
klasskamp i vilken lönearbetarna uteslutande har sig
själva att lita till.
Kommentar
2. Drivkraften i den
kapitalistiska ekonomin är största möjliga vinst för
det fåtal som kontrollerar de ekonomiska resurserna.
Folkets flertal måste sälja sin arbetskraft och tvingas
avstå mervärde och beslutanderätt åt kapitalägarna.
En ständig kamp pågår
mellan lönearbetare och kapitalister om
produktionsresultatets fördelning. Klassamarbete kan ge
skenbara vinster men sker till priset av att kapitalismen
förstärks.
Makten över ekonomin
koncentreras till allt färre händer. De multinationella
företagen skaffar sig ett allt större inflytande över
världsmarknaden och över enskilda länders
produktionsliv och ekonomi.
3. Under kapitalismen tillgrips
alla medel för att öka produktion och profit.
Okontrollerad tillväxt sker till priset av rovdrift på
människa och miljö; arbetare slits ned och ställs
utanför yrkeslivet, oersättliga naturtillgångar
skövlas, produktionsmedel förstörs och klyftor mellan
olika samhällen vidgas.
Kommentar
3. Tidigare framstod
ekonomisk tillväxt som ett allt överskuggande mål. I
dag är det tydligt att okontrollerad tillväxt kommer i
stark konflikt med vår miljö, vår solidaritet med de
fattiga länderna och vårt ansvar inför kommande
generationer.
Tidsstudier och
ackordsjäkt skapar hälsofarliga arbetsförhållanden.
Giftiga ämnen, buller, damm och vibrationer gör många
arbetsplatser farliga för de arbetande. Den lagstadgade
arbetstiden undergrävs genom att allt fler tvingas till
långa arbetsresor. Vinstintressena styr planeringen av
samhället. Storstädernas kaotiska och stressade
miljöer liksom utarmade glesbygder vittnar om
konsekvenserna.
Kapitalismen utnyttjar
teknologin i profitsyfte till rovdrift på
naturresurserna: jord, vatten och luft förgiftas,
odlingsbar mark förstörs. Resurser berövas de fattiga
länderna och kommande släkten. Den pågående resurs-
och miljökrisen har ett direkt samband med rådande
ekonomiska förhållanden. Även i länder som kallar sig
socialistiska har kapitalistiska tillväxtmål lett till
slöseri med resurserna.
Kapitalismen ger ekonomisk
tillväxt för de rika i världen men förmår inte
rättfärdigt fördela tillgångarna. Den skapar ett
överflöd av varor i industriländerna medan stora delar
av mänskligheten saknar mat för dagen.
4. Det borgerliga
demokratibegreppet begränsas till det politiska livet.
SAC vill ersätta den partipolitiska parlamentarismen med
en verklig demokrati som också innefattar de ekonomiska,
industriella och kulturella områdena. Ett frihetligt
socialistiskt samhälle kan endast skapas av folkets
flertal under hänsyn till dess minoriteter. De hittills
vunna demokratiska fri- och rättigheterna måste
därför försvaras och utvecklas.
Kommentar
4. All partipolitik, den
må vara parlamentarisk eller inte, innebär att ombuden
kan agera utan väljarnas samtycke. Ombudens maktanspråk
stiger i takt med att väljarna passiviseras och klyftan
mellan dem vidgas. Detta gäller både om politikens scen
är kommunen eller nationen. Gentemot partipolitiken
hävdar SAC att frågorna samfällt ska lösas av dem det
angår direkt så långt det är praktiskt möjligt,
genom representanter där så är nödvändigt.
Viktiga beslut som rör
folkets levnadsvillkor fattas ofta utanför de
parlamentariska församlingarna. Besluten bygger på
förutsättningar som ytterst dikterats av storkapitalet
och tjänar dess intressen. Därför är det främst inom
produktionen som kampen för ett annat ekonomiskt system
ska föras. Här, men också inom samhällslivet i
övrigt, är det folkets egen insats som ska vara
avgörande.
Erfarenheten har visat att
offentligt ägande av produktionsmedlen inte automatiskt
medför folkstyre. Verklig demokrati förutsätter
dessutom självförvaltning arbetarnas övertagande av
produktionen och självbestämmanderätt i egna
angelägenheter på alla nivåer. Detta mål innebär
inte att syndikalister i dag kan ställa sig likgiltiga
till de demokratiska fri- och rättigheter som existerar.
Syndikalistiska organisationer får verka öppet endast i
länder med politisk demokrati, även om möjligheterna
kan vara ytterst begränsade också där. I
diktaturstater tillåts ingen syndikalistisk verksamhet.
5. Liksom det frihetliga
samhälle syndikalismen vill skapa, är även SAC
uppbyggd efter den federalistiska principen. Denna
innebär att alla som berörs av ett beslut har rätt att
delta i det. Ingen grupp får dock handla i strid med
gemensamt fattade beslut.
Kommentar
5. Federalism innebär att
varje grupp bestämmer i egna angelägenheter, samtidigt
som alla grupper samverkar i gemensamma angelägenheter.
Federalismen bygger på att alla arbetar för att nå
gemensamma beslut och för att genomföra dessa.
Federalismen ersätter statstänkandet och binder samman
de lokala samhällena till en internationell enhet.
Detta innebär att
centrala organ inte kan påbjuda eller förbjuda något
för de lokala enheterna så länge dessa handlar i egna
angelägenheter under eget ansvar och med egna ekonomiska
resurser. Så har t ex de Lokala Samorganisationerna inom
SAC strejkrätt, som inga centrala veton kan ta ifrån
dem, men de måste då också bygga upp lokala
strejkfonder. SAC menar att den vetorätt som
LO-förbundens ledningar har är ett våldförande på
den lokala självbestämmanderätten.
Gemensamma beslut måste
respekteras av alla. Sådana beslut måste givetvis vara
väl förankrade hos dem som berörs. Så är ju
ingalunda fallet med den maktutövning som sker via
riksdag, regering, myndigheter och centralistiskt
uppbyggda organisationer.
6. Större grupper av människor
måste fatta beslut genom ombud. I det socialistiska
samhället ska representantskapet cirkulera inom hela
gruppen, ombudens befogenheter begränsas och deras
mandat göras återkalleliga för att inga eliter med
egna intressen ska uppkomma.
Kommentar
6. Så långt det är
praktiskt möjligt ska beslutsordningen vara direkt. I
större sammanhang måste ombudsförfarande med sedvanlig
mötesordning tillämpas. Ombudens befogenheter
begränsas då till att gälla på förhand definierade
områden.
Den centralistiska synen
på ledarskap har i sin mest extrema form lett till
personkult med katastrofala följder.
Ledarskap är även i
mindre utpräglad form skadligt, eftersom de ledda
frivilligt avstår från att ta ansvar, medan ledarna
blir allt mer professionella och därmed fjärmas från
folket. Syndikalisterna menar att alla måste ges
möjlighet till och uppmuntras att ta ansvar för sig
själv och för gruppen. Bästa sättet att åstadkomma
detta är att låta förtroendeuppdragen cirkulera inom
gruppen. Man bör dock ordna denna process så att
nödvändig kontinuitet upprätthålls mellan besluten.
7. Den syndikalistiska
organisationen ska utvecklas till att omfatta alla
samhälleliga funktioner. Den ska ersätta den nuvarande
förvaltningsapparaten med en egen samhällsstruktur.
Därför är SAC uppbyggd i såväl en facklig som en
samhällsorganisatorisk del. Kamporganisationens
tillväxt och medlemmarnas ökande erfarenhet och kunskap
leder till ständigt nya krav, som till slut medför ett
definitivt övertagande av produktionsmedlen.
Kommentar
7. Den samhälleliga
organisationen är utformad så att lönearbetare
tillsammans med övriga grupper som studerande,
hemarbetande, pensionärer, arbetslösa osv på en
bostadsort bildar en Lokal Samorganisation LS. Flera LS
samverkar i ett distrikt och samtliga landets LS
samarbetar i en central organisation, SAC.
Den fackliga grenen är
uppbyggd så att medlemmarna på en arbetsplats bildar en
driftsektion. De olika driftsektionerna från företag i
samma bransch på samma ort samverkar i ett syndikat,
vilket i sin tur samarbetar i landsomfattande
federationer. Flera federationer samorganiseras i
samarbetskommittéer för att lösa branschblandade
problem.
Syndikalismens mål, att
produktionsmedlen och samhället övertas av
lönearbetarna, gör skolningen till en ytterst viktig
och ständigt angelägen verksamhet för SAC. De
praktiska erfarenheterna måste kompletteras med
teoretiska kunskaper. Dessa är nödvändiga för att
självförvaltningen ska kunna fungera i ett komplicerat
industrisamhälle.
8. Syndikalismen är till sin
natur internationell och verkar för solidaritet och
samverkan mellan lönearbetare i alla länder. Den vill
skapa federationer av fria samhällen som ska avlösa de
nuvarande nationalstaterna.
Kommentar
8. Grupper och folk, ofta
inom avgränsade geografiska områden, har gemensamma
kulturella intressen. Däremot är nationalstaterna
konstlade skapelser utan berättigande. Alla
nationalstater har folkminoriteter inom sina gränser. I
Sverige bor t ex sedan gammalt finska och samiska
folkgrupper, och under senare tid har hundratusentals
invandrare tillkommit. För att nationalstaten ska kunna
förverkligas måste majoriteten undertrycka sina
minoriteter.
Det är uppenbart att
arbetarklassen världen över har gemensamma intressen
som är av avgörande betydelse för socialistisk
samverkan. Nationalstaten är därför oförenlig med
socialismen. Genom att bygga på arbetarklassens
gemensamma intressen, samtidigt som folkens nationella
särintressen respekteras, kan en federalistisk
världsordning skapas.
9. Människan har en medfödd
skaparlust. Därför verkar SAC för allas rätt till
meningsfullt arbete samt för individens möjlighet att
forma sin egen arbetssituation.
Kommentar
9. Under kapitalismen
tvingas lönearbetaren sälja sin arbetskraft som en vara
på en marknad. Den som köper arbetskraften äger rätt
att disponera över den. Arbetet förvandlas härigenom
till ett nödvändigt ont, ett dagligt slit för
uppehället. Diskrimineringen av kvinnor är fortfarande
en realitet på arbetsmarknaden. Längre fritid och
högre löner är visserligen av godo men kan aldrig
uppväga brister i arbetet. Den frihetliga socialismen
vill återge arbetet dess rätta värde som källa till
mänsklig värdighet och tillfredsställelse.
Därför måste
arbetsuppgifter och beslutanderätt omfördelas i
solidarisk anda. Varor och produktionsmetoder måste
anpassas till människans behov och naturens kretslopp.
Teknologin ska därför ställas i folkets tjänst och
särskilt inriktas på att avskaffa torftiga
arbetsuppgifter och riskfyllda produktionsprocesser.
10. Facklig solidaritet,
medvetenhet och organisering är grunden för
arbetarklassens kamp mot utsugning och förtryck. SAC
samorganiserar därför alla lönearbetare oavsett om de
kallas arbetare eller tjänstemän.
Kommentar
10. Lönearbetarna har
genom tiderna bittert fått erfara hur den fackliga
kampen splittrats av olika särintressen. Den
organisatoriska uppdelningen har drivit dem till att
bekämpa varandra. Partipolitik och skråanda har
förgiftat den fackliga verksamheten och passiviserat
stora grupper. Genom sin splittring har lönearbetarna
dyrt fått betala för eventuella kortsiktiga fördelar.
Den syndikalistiska
rörelsen är byggd på insikten att lönearbetarna har
grundläggande gemensamma intressen. Därför vill SAC
samla alla arbetande i en gemensam organisation.
Som facklig organisation
kämpar SAC för att förbättra lönearbetarnas arbets-,
löne- och anställningsvillkor. Medlemmarna
tillförsäkras stöd och hjälp vid förhandlingar,
konflikter och arbetslöshet.
11. SAC ser våldet som ovärdigt
människan och tar avstånd från såväl samhälleligt
som enskilt våld. Situationer kan dock uppstå då
lönearbetarna tvingas försvara den frihet och de
rättigheter de tillkämpat sig.
Kommentar
11. Syndikalismen är
svuren motståndare till militarismen och ser
bekämpandet av denna som en av sina angelägnaste
uppgifter. SAC ställer inte radikalpacifism som krav på
sina medlemmar, men hävdar omutligt respekten för dem
som vägrar ta till våld. De mänskliga, fackliga och
sociala fri- och rättigheter som redan vunnits och som i
framtiden kommer att vinnas måste försvaras, om de
hotas av främmande makt eller av det egna landets
våldsapparater.
SAC ställer sig
solidarisk med underkuvade folk i deras kamp mot
utsugning och förtryck, även där situationen gör det
nödvändigt för dem att ta till vapen.
12. SAC ser den direkta aktionen
som medlet för att förändra samhälle och
levnadsvillkor. Endast därigenom kan det självansvar
utvecklas som är socialismens förutsättningar.
Kommentar
12. SAC anser att
förändringar av samhället ska drivas fram av
människornas egen aktivitet på arbetsplatser och i
bostadsområden. Sådan direkt aktion innebär
"handling utan ombud", d.v. s att alla aktivt
deltar i kampen för att tillsammans lösa gemensamma
problem i stället för att passivt överlåta arbetet
på andra. Den direkta aktionen kan ta sig olika uttryck
beroende på fråga och kampsituation, men kräver alltid
organiserad samverkan i federalistiska former.
Eftersom statens uppgift
med naturnödvändighet är att förvalta det existerande
samhället, tvingas statsbärande partier garantera dess
fortbestånd. SAC arbetar därför inte partipolitiskt.
Medlemmarna har dock rätt att utanför SAC delta i
samhällelig verksamhet som stämmer överens med deras
personliga uppfattning, förutsatt att denna verksamhet
inte bringar dem i öppen motsättning till den
syndikalistiska rörelsen.
Genom centraliserat
beslutsfattande passiviserar stat och partier
människorna och berövar dem deras initiativkraft och
ansvar. Staten uppmuntrar och framtvingar
byråkratisering och centralisering även av fackliga
organisationer och andra folkrörelser. Därför måste
den syndikalistiska rörelsen värna om sin
självständighet. SAC kämpar med all kraft för en
antiauktoritär samhällsorganisation enligt
federalismens principer.
|